Nilen är Egyptens moder. Floden gav upphov till en av världens äldsta civilisationer, när nomader och samlarfolk för tusentals år sedan slog sig ner på dess bördiga stränder. Behovet av att samarbeta för att reglera de årliga översvämningarna gav upphov till världens första större centralstyrda stat. Omkring 3 000 f Kr enades Övre och Nedre Egypten (Nildeltat) och kom att styra av en kung, farao, som sågs som en gud och garant för välstånd och fred. Landet var rikt på sten för byggnationer, lera för krukmakeri och guld för utsmyckning.

Det faraoniska Egypten delas in i tre perioder som benämns Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Kulturlivet blomstrade under den faraoniska tiden och otaliga minnesmärken vittnar om en högtstående kultur. Under denna tid uppfördes bland annat pyramiderna och sfinxen vid Giza.

Vid en mellanperiod av inre splittring erövrades Egypten av hyksos, ett asiatiskt folk, ca 1650 f Kr. Dess välde varade inte länge och med Nya riket (1550-1185 f Kr) inleddes en ny stor blomstringstid. Då erövrades Syrien, Nubien (Sudan) och Palestina, och Egypten utvecklades till historiens första världsmakt.

På Nya rikets slut följde förfall, då Egypten först hamnade under assyriskt och sedan i ett par århundraden under persiskt styre. Tiden som persisk provins tog slut 332 f Kr då den grekiske härskaren Alexander den store som intog Egypten och utropade sig till farao. Han grundade Alexandria, som blev centrum för hellenistisk bildning och kultur. Efter Alexanders död tillföll landet makedoniern Ptolemeus, vars ätt styrde Egypten till 30 f Kr, då romarna besegrade Egyptens flotta och armé. Som en följd av nederlaget begick drottningen Kleopatra självmord genom att låta sig bitas av en giftorm.

Egypten inlemmades som provins i det romerska riket och exploaterades som kornbod och skattekälla. Kristendomen slog rot. De kristna, kopterna, utsattes först för Roms förföljelse och sedan makten i kejsardömet på 400-talet förskjutits till konstantinopel och det Östromerska riket (Bysans) kom kopterna i konflikt med den bysantinska kyrkan. Religiös ofrihet och hårt skattetryck från konstantinopel gjorde att egyptierna inte bjöd mycket motstånd när de arabiska erövrarna nådde landet år 642.

En omfattande arabisk invandring ägde rum och arabiska språket tog överhanden. Under den fatimidiska dynastin grundades år 969 den nya huvudstaden Kairo (al-Qahira, den segerrika). Under kurden Saladins styre på 1100-talet var Egypten centrum i ett större välde. Saladin blev en hjälte då han erövrade Jerusalem från de kristna korsfararna.

Från 1250-början av 1500-talet styrdes Egypten av de så kallade mamlukerna. De var från början turkiska slavar (mamluk = Slav) i arabiska arméer som kunnat avancera och bygga sig en egen maktställning.

Baybars I, som spelade en viktig roll när mamlukerna år 1260 besegrade en anstormande mongolarmé, räknas som mamlukväldets grundare.

År 1517 intogs Egypten av den turkiske sultanen Selim I och kom därefter formellt att ingå i det osmanska riket fram till 1914. Men från senare delen av 1700-talet gjorde sig landet till stor del oberoende.

När den franske kejsaren Napoleon inledde sin erövring 1798 var Egypten utfattigt efter upprepad missväxt och svält. Den franska ockupationen varade bara tre år men fransmännen lämnade efter sig ett västligt inflytande i form av nygrundade skolor och vetenskapliga institutioner. En modernisering av landet inleddes under Mohammad Ali, en makedonisk officer i turkisk tjänst, som tog makten 1805.

Storbritannien stödde de osmanska härskarnas ambition att behålla kontrollen över Egypten och gjorde därigenom handelsvinster på Egyptens bekostnad. Den egyptiska marknaden öppnades för europeiska varor vilket ledde till att landets textilindustri slogs ut.

På 1860-talet genomfördes många projekt för att förbättra infrastrukturen i landet. Med fransk ingenjörskonst och egyptisk tvångsarbete byggdes Suezkanalen från Medelhavet till Röda havet. Kanalen stod klar 1869. Kanalbolaget dominerades av Frankrike och Storbritannien. Britternas inblandning i Egypten affärer växte med tiden vilket ledde till en nationalistisk revolt bland jordägare, köpmän och officerare. Revolten slogs ner 1882 genom en brittisk invasion och Storbritannien ockuperade landet.

Britterna satsade på bomullsodling för export till storbritannien, försummade den inhemska ekonomiska utvecklingen och en påbörjad industrialisering. Britterna lade därmed grunden till Egyptens underutveckling. Den hårda ockupationen gav bränsle åt nationalistiska känslor, och 1907 bildades två egyptiska politiska partier. Egyptier beslöt att forma en egen delegation, Wafd, för att kräva självständighet vid fredskonferensen i Versailles efter första världskriget.

Wafd utvecklades till ett nationalistparti för båda muslimer och kopter under slagordet ”Halvmånen och Korset”. Britterna fängslade och deporterade ledaren Zaghlul Pasha och hans medarbetare, vilket ledde till folkligt uppror 1919 med strejker och våldsamheter som krävde över åttahundra människors liv.

Britterna gav upp och förklarade Egypten självständigt 1922, men behöll ansvaret för landets försvar och skydd av utländska intressen i landet.

Fuad I, tidigare sultan, blev kung och den nya författningen föreskrev parlamentsval. Det första valet 1924 gav Wafd egen majoritet i parlamentet, men patiet tvingades bort från makten efter krav från britterna till följd av mordet på den brittiske befälhavaren över egyptiska armén.

1928 grundades det religiöst inspirerade Muslimska brödraskapet och 1933 skapades Det unga Egypten, en radikal nationalistisk organisation med fascistiska och nazistiska sympatier.

Genom en överenkommelse 1936 började britterna ta hem sina trupper men fick behålla en styrka i kanalzonen. Evakueringen försenades av andra världskriget (1939-1945) då Egypten blev ett viktigt brittiskt basområde. Några avgörande slag stod där, till exempel slaget vid el-Alamein 1942.

Kriget delade egyptierna. Fuads son, kung Faruq, tillhörde de egyptier som hade sympatier för Tyskland och Italien medan Wafdpartiet stod bakom britterna till priset av sitt folkliga stöd då allt fler egyptier slöt upp kring de militanta högerorganisationerna.

Källa: landsguiden.se 2010-05-03