En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Burma

Befolkning och språk i Burma


Uppgifter om antalet invånare i Myanmar och annan statistik är i många fall osäkra, bland annat beroende på att många har flytt eller arbetar utomlands. Nästan en tredjedel av burmeserna är under 15 år och mindre än av tio uppnår 60 års ålder. En stor del av befolkningen bor i de bördiga områdena längs floden Irrawaddy och i deltat.

Av landets talrika folkslag räknas drygt två tredjedelar till bamarfolket som också kallas burmaner. De bor i huvudsak i låglandet, den vidsträckta centralslätten kring Irrawaddy och Sittang. Det var efter detta folk som landet fick sitt namn. Landguiden har valt att använda namnet burmaner – och deras språk burmanska – medan vi med burmeser avser alla invånare i Burma oavsett etnisk tillhörighet.

1989 bytte de styrande militärerna namn på landet, från Socialistiska republiken Unionen Burma till Unionen Myanmar. Det gamla namnet Burma ansågs diskriminera de invånare som inte är burmaner. Namnet Myanmar används ofta i många länder, men liksom andra svenska medier har vi valt att hålla fast vid namnet Burma. Även stavningen på städer och vissa folkgrupper ändrades och i dessa fall anges den nya stavningen inom parentes.

Omkring 30 procent av landets befolkning tillhör cirka 100 officiellt erkända nationella minoriteter och stamfolk. Störst är Shan, en folkgrupp som bor i dalarna på den stora högplatån i öster. Den näst största minoriteten, Karen (Kayin), återfinns dels i Irrawaddyflodens delta sydväst om huvudstaden Rangoon (Yangon), dels i gränsbergen mot Thailand i öster. Arakaneserna (rakhine) bor längs kustremsan i väster nära gränsen till Bangladesh. Andra folkgrupper är chin längs gränsen mot Indien, Kachin och naga i bergen längst i norr, Karenni (kayah) strax norr om karenernas område utefter den thailändska gränsen samt mon utefter kusten längst ned i sydöst. I synnerhet i shanfolkets område i nordöst återfinns bergstammar som wa, lahu, akha, pa-o, palaung samt en mängd andra mindre folkslag. Wa-folket (cirka 400 000 lever i Burma) svarar för en stor del av opiumhanteringen.

Bland inflyttade utlänningar märks framför allt kineserna och indierna som ofta dominerar affärslivet i städerna.

När Burma blev självständigt 1948 underlät den nya regeringen att lösa frågan om minoriteternas rättigheter. Olika konstellationer av befrielserörelser har sedan dess kämpat för någon form av självstyre. Landet har därför mer eller mindre befunnit sig inbördeskrig under hela sin moderna historia.

Militärregimens politik gentemot minoritetsfolken har lett till en omfattande utvandring till grannländerna. Över 250 000 svårt förföljda muslimer flydde på 1990-talet till Bangladesh (se Religion). En del av dem har efterhand återvänt med hjälp av FNs flyktingorgan, UNHCR, men många tvingas leva i flyktingläger. Flera hundra tusen personer befann sig på flykt inom landet 2005, enligt organisationen Human Rights Watch, och över två miljoner hade flytt till grannländer. Av över en miljon burmeser i Thialand – båda burmaner och minoritetsfolk – är omkring 140 000 politiska flyktingar medan de flesta övriga ses som illegala invandrare.

Folkmajoritetens språk, burmanska, är också officiellt språk. Tillsammans med tibetanska utgör det grundstommen i den tibeto-burmanska språkgruppen. Till den familjen hör också flera av Burmas minoritetsspråk: arakanesiska, karen, karenni, kachin och chin samt några smärre dialekter, t ex naga utefter gränsen mot Indien. Mon, palaung och wa tillhör språkgruppen mon-khmer och är således besläktade med khmer, huvudspråket i Kambodja. Shan är ett thaispråk, nära besläktat med thailändska och laotiska.

Nästan samtliga språk skrivs med ett alfabet som, med vissa modifikationer, är baserat på monfolkets skrift-vilken i sin tur har inspirerats av sydindiska skrivsätt. Kristna missionärer introducerade på 1800-talet det latinska alfabetet för att skriva kachin, chin och wa. Engelska används allmänt i affärslivet och inom förvaltningen.

Utforska liknande

Blogginlägg