En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Indien

Befolkning och språk i Indien


I maj 2000 passerade Indien den magiska gränsen en miljard invånare; i juli 2014 uppskattades folkmängden till 1,24 miljarder. Omkring 25 miljoner indier bor utomlands, varav många i USA och Storbritannien.
 
Indien är världens folkrikaste land efter Kina, som det beräknas gå om år 2030. Den genomsnittliga befolkningstillväxten låg länge på 2,2 procent men hade 2014 sjunkit till cirka 1,25 procent. Skillnaden är dock stor mellan landsbygden, där tillväxten kan ligga långt över genomsnittet, och städerna, där den oftast är lägre än medeltalet. Befolkningstillväxten är också högre i norra Indien än i söder.
 
Omkring 70 procent av befolkningen lever fortfarande på landsbygden i mer än 600 000 byar. Resten bor i cirka 200 städer och större samhällen med ständigt växande mångmiljonstäder som Mumbai (Bombay), Delhi, Kolkata (Calcutta), Chennai (Madras) och Bangalore i spetsen. År 2030 tros 40–50 procent av befolkningen bo i städer. Med en medianålder på 27 år har Indien en ung befolkning men detta håller sakta på att ändras, bland annat därför att indierna lever längre än tidigare. Kvinnorna är färre än männen på grund av att barnadödligheten är högre bland flickor, bland annat till följd av vanskötsel. Dessutom aborteras många flickfoster trots att det är olagligt att skilja ut dessa.
 
Befolkningstätheten varierar mycket – från mindre än 15 invånare per kvadratkilometer på sina håll i Himalayas bergstrakter till närmare 1000 invånare per kvadratkilometer i delstaten Västbengalen i nordöst. Överbefolkning är dock överlag ett stort problem; Indien för en ständig kamp mot den höga befolkningstillväxten. Många försök har gjorts att stoppa eller minska den men familjeplanering har alltid varit kontroversiellt. På 1970-talet råkade alla familjeplaneringsprogram i vanrykte, då till och med tvångssterilisering förekom. Försöken att propagera för ”en familj – ett barn” har fått litet genomslag, särskilt bland den stora landsbygdsbefolkningen. Där ses fortfarande många barn som en garanti för att bli omhändertagen på gamla dar. Omkring hälften av alla kvinnor i fertil ålder beräknas använda någon form av födelsekontroll.
 
Mängder av olika folkslag
Få länder har en sådan blandning av folk som Indien. Under historiens gång har en rad folkgrupper vandrat in, slagit sig ned och blandat sig med den bofasta befolkningen. Mellan Indiens olika folkslag är det minst lika stora språkliga, kulturella och utseendemässiga skillnader som mellan folken i Europa.
 
Man kan urskilja fyra större grupper, som tillsammans utgör majoriteten av befolkningen. Äldst är troligen mundafolken, som lever utspridda i landet.
 
Draviderna invandrade sannolikt från nordväst i förhistorisk tid. De hade handelsförbindelser med Persien, Irak, Syrien, Egypten och Arabien. De var jordbrukare men även – åtminstone tidvis – stadsbyggare. Deras egendom gick ofta i arv från mor till dotter. Än idag har dravidiska kvinnor en friare ställning än många andra kvinnor i Indien. När indoeuropéerna (se nedan) invaderade landet tvingades draviderna söderut och de befolkar numera de fyra sydindiska delstaterna Andhra Pradesh, Tamil Nadu, Karnataka och Kerala. När man idag talar om ”Sydindien” eller säger att en person är ”sydindier” avses någon av, eller någon från, dessa fyra delstater. Draviderna är i genomsnitt kortare till växten och mer mörkhyade än nordindierna.
 
Indoeuropéerna eller arierna kom från nordväst på 1500-talet f Kr. De var boskapsskötande nomader och brukar betecknas som mycket krigiska. Hos dem ärvde sonen fadern. De utövade en offerreligion vars heliga skrift, Rig Veda, var skriven på sanskrit. Dagens nordindiska (indoeuropeiska) språk härstammar alla från sanskrit.
 
Minsta folkgrupp är den tibeto-burmanska, som främst lever i gränstrakterna i norr och nordöst. Därutöver finns stamfolk (adivasi). De lever utspridda, ofta i svårtillgängliga områden.
 
Hundratals språk
I Indien talas runt 300 språk och omkring 1000 dialekter. Gränsen mellan språk och dialekt är ibland oklar. Språket är centralt för indiers identitet och språkfrågorna har därför ofta varit inflammerade och lett till motsättningar.
 
Språken i norra Indien hör till största delen till den indo-ariska språkfamiljen med hindi som största språk; i de fyra sydliga delstaterna talas främst dravidiska språk. De olika språken använder ofta egna skrivtecken.
 
Hindi räknas som statsspråk. Omkring 30 procent av befolkningen har hindi som modersmål. Författningen ger officiell status åt hindi och 21 andra språk, huvudsakligen majoritetsspråken i delstaterna men också det klassiska kulturspråket sanskrit. Delstatsreformerna på 1950- och 1960-talen följde huvudsakligen språkgränserna enligt principen ”en delstat – ett språk”. Detta har dock i sin tur lett till protester bland minoritetsfolken mot att deras språk blir undanträngda av delstatsmajoritetens språk.
 
Engelskans ställning är kontroversiell; den skulle vara officiellt språk bara under en övergångstid efter självständigheten från britterna 1947, men häftigt motstånd i södra Indien mot hindi som enda statsspråk har gjort att engelskan fått vara kvar som officiellt ”hjälpspråk” inom administration och näringsliv samt mellan olika språkområden. Många skolor använder det så kallade trespråkssystemet, där man förutom en regional dialekt också lär ut hindi och engelska.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg