En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Indien

Kultur i Indien


Indisk kultur har gamla rötter. I klassisk tid gav hinduismen upphov till flera vetenskaper, som ofta nådde mycket hög standard. För att genomföra en offerrit enligt vedisk tradition måste man till exempel ha kunskaper i astronomi och astrologi samt i matematik. Indierna uppfann våra ”arabiska” siffror liksom nollan, symbolen för ”ingenting” som är viktig i indisk filosofi.
 
De uppfann även decimalsystemet, och matematikern Aryabhata (400-talet e Kr) kunde beräkna kvadrat- och kubikrötter samt talet pi till 3,14. Den grammatiska vetenskapen drevs till nästan absurd förfining; psykologi och medicin var andra högt utvecklade vetenskaper, som alla sammanställdes och nedtecknades på sanskrit.
 
Musik, dans och kärlekskonst räknades som vetenskaper. Klassisk indisk dans styrs än idag av reglerna i boken Natya Shastra från 200-talet f Kr, liksom av myter, legender och klassisk litteratur, men sättet att framföra dansen varierar mellan olika landsdelar. Klassisk indisk musik tros ha sitt ursprung i religiösa dikter och sånger från Vedaperioden. Idag finns en nordlig och en sydlig skola inom den klassiska musiken men för båda gäller att en skicklig musikutövare ska kunna improvisera. Inom musik och dans finns också en livlig och rik folklig tradition. Stränginstrumentet sitar och dubbeltrumman tabla är vanliga. En flerfaldigt prisbelönt virtuos på indisk sitar var musikern och kompositören Ravi Shankar (1920–2012). Han nådde internationell berömmelse genom sitt samarbete med bland andra den brittiska popgruppen The Beatles. 1998 belönades han med Polarpriset.
 
En omfattande religiös litteratur skrevs också ner på sanskrit, däribland de stora folkliga eposen Mahabharata och Ramayana. Nobelpristagaren i litteratur, bengalen Rabindranath Tagore (1861–1948), brukar räknas som den främste bland mer moderna indiska författare. Tagore var också en skicklig konstnär. Med sin genombrottsroman Midnattsbarnen (på svenska 1983) banade Salman Rushdie väg för en lång rad engelskspråkiga författare med indiska rötter, ofta bosatta i väst. Hans bok Clownen Shalimar (på svenska 2006) har konflikten i Kashmir som bakgrund. Bland dem som nått berömmelse i Rushdies fotspår kan nämnas bengalen Vikram Seth, som med sin bok En lämplig ung man (på svenska 1994) ger en god bild av indiskt samhällsliv. Det gör också Arundhati Roy i sin prisade bok De små tingens gud (på svenska 1998), som utspelar sig i den sydliga delstaten Kerala, liksom Aravind Adiga i Den vita tigern (på svenska 2009). Jhumpa Lahiri (numera bosatt i USA) skildrar i Sankmark (på svenska 2014) två bröder från Kolkata, där den ene väljer att ansluta sig till naxalitrörelsen (se Naxalitupproret).
 
Indien producerar mer film än något annat land och film är den i särklass populäraste kulturyttringen. Filmindustrin är koncentrerad till Mumbai (”Bollywood”), Kolkata och Chennai. Filmerna är ofta ganska våldsamma thriller, eller på temat ungdomars kärleksbekymmer (ett högst verkligt problem i Indien med dess tradition av arrangerade äktenskap) med många sång- och dansnummer invävda.
 
Det produceras också mer seriös film: filmskapare som Mrinal Sen, Shyam Benegal, Shekhar Kapur och Mira Nair har gjort sig kända även i väst; Satyajit Ray, vars tidiga filmer var starkt inspirerade av den italienska neorealismen, fick samma år som han dog (1992) en särskild Oscar som tack för ett livslångt filmskapande. Vid 2009 års Oscarsutdelning tog den brittiske filmregissören Danny Boyle hem storslam med sin film Slumdog Millionaire, som utspelar sig i Mumbai, med indiska skådespelare.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg