På 680-talet trängde arabiska erövrare in i Marocko, men de tog politisk kontroll över området först i början av 700-talet, då de också började omvända berberna till islam. I slutet av 700-talet bröt Marocko med kalifatet i Bagdad, som styrde det islamisk-arabiska imperiet. Brytningen skedde under ledning av Idris bin Abdullah, som flytt från Arabiska halvön efter ett uppror mot kalifatet. Den idrissidiska dynastin styrde under några århundraden Marocko från staden Fès, som grundades på 700-talet.

 

På 1000-talet utvecklades berberdynastin almoraviderna (al-murabitoun), som kom att ge Marocko en ny storhetstid. Från Marrakech (anlagt 1062) styrde almoraviderna ett rike från Niger i söder till Ebro i norra Spanien. Almoraviderna besegrades på 1100-talet av almohaderna (al-muwahhidoun), som inledde en islamisk väckelserörelse bland berberna. Deras styre utsträckte väldet till Tunisien i öster, men efter de kristna spanjorernas seger vid Tolosa i Spanien 1212 föll imperiet sönder. Almohaderna efterträddes av ytterligare en berberdynasti, mariniderna.

 

När den kristna återerövringen av nuvarande Spanien började på 1300-talet fick Marocko ta emot stora flyktingvågor därifrån. På 1400-talet riktade Spanien och Portugal attacker direkt mot Marocko. Marinidernas försök att driva tillbaka angriparna lämnade dörren öppen för en annan berberdynasti, wattasiderna. I mitten av 1400-talet hade wattasiderna i princip tagit över styret, men de fick aldrig fullständig kontroll över landet. 1559 besegrades wattasiderna av den arabiska saadi-dynastin.

 

På 1500-talet hotades Marocko av angrepp dels från Spanien och Portugal, dels från det osmanska (turkiska) imperiet. Bortsett från en rad spanska fästen längs Marockos medelhavskust lyckades dock saadi-dynastin bevara områdets självständighet. Resten av det arabiska Nordafrika erövrades däremot av osmanerna.

 

Efter tronföljdsstrider grep en annan arabisk dynasti makten. Alaouiterna, som styr Marocko än i dag, hade kommit från Arabiska halvön under marinidernas tid. 1666 utropades alaouiterledaren al-Rashid till sultan i Fès. Under al-Rashids bror och efterträdare Ismail kom alaouiterna att erkännas av många upproriska folk i landet. Marocko förblev dock långt in på 1800-talet ett närmast feodalt rike, där lokala stormän kontrollerade stammar i regionerna, och sultanens centralmakt och religiösa ledarroll främst var nominell.

 

Ismail var en stor beundrare av den franske kungen Ludvig XIV och byggde i sin huvudstad Meknès palats med Versailles som förebild. Ismail lät också bilda en stor armé, mest bestående av svarta slavar, och byggde en kedja av fästningar runtom i landet.

 

När Ismail dog 1727 lämnade han efter sig hundratals söner och inbördeskrig bröt ut om tronföljden. Vid samma tid började handeln över Medelhavet flytta över till andra rutter och flera av sultanatets traditionella inkomstkällor – handel, tullar och sjöröveri – sinade. Införandet av strikta religiösa reformer bidrog också till att kulturlivet utarmades, och Marocko hängde inte med i den explosiva teknologiska utveckling som skjutit fart i Europa. Landet var nu på tillbakagång, medan de rivaliserande sjöfararnationerna i Europa växte sig allt starkare genom industrialiseringen.

 

Under 1800-talet krympte det alaouitiska sultanatets inflytandesfär stadigt, i takt med att centralmakten försvagades och de europeiska kolonialmakterna trängde sig på från alla sidor. Spanien utvidgade sina besittningar i Marocko efter ett kort krig med sultanens styrkor om staden Ceuta, som Spanien kontrollerat sedan 1580. Spanien annekterade också 1884 det ökenområde i söder som senare skulle bli Spanska Sahara, där sultanen ansåg sig ha historiska rättigheter. Frankrike erövrade Algeriet 1830 och trängde snart allt djupare in i Sahara, från både Medelhavskusten och Västafrika.

 

Vid två konferenser i Spanien – i Madrid 1880 och i Algeciras 1906 – hade de europeiska makterna lovat att respektera Marockos oberoende, men under tiden kom de överens om hur de skulle dela upp Nordafrika sinsemellan. Marocko föll inom Frankrikes inflytandesfär.

 

År 1912 fick Frankrike till stånd ett avtal med den starkt försvagade sultanen som gjorde Marocko till ett franskt protektorat. Frankrike skulle sköta utrikespolitik och försvar och ”i samarbete med sultanen” genomföra inrikespolitiska reformer. På papperet förblev dock Marocko en suverän stat. I ett annat avtal samma år enades Spanien och Frankrike om att Spanien skulle få behålla sina besittningar. Rifbergen och området norr därom blev ett spanskt protektorat liksom området längst i söder, Tarfaya. Spanien behöll också kontrollen över Spanska Sahara, som administrerades separat från de spanska områdena i Marocko. Tanger blev en internationell zon.

 

Det franska kolonialstyret i Marocko leddes fram till 1925 av marskalk Hubert de Lyautey. Han försökte modernisera landet och samtidigt ta hänsyn till marockanernas kultur och traditioner. Hans efterträdare försökte i stället att stärka det franska inflytandet tillsammans med de tiotusentals nybyggare, colons, som hade köpt upp stora delar av den bästa jordbruksmarken. Detta bidrog under 1930-talet till en växande marockansk nationalism.

 

De oberoende stammarna i bergen och öknarna hade redan tidigare revolterat mot kolonialmakterna. 1921 bröt ett stort uppror ut bland berberna i Rifbergen. Deras ledare Abdelkrim utropade en republik i bergen som spanjorerna lyckades underkuva först 1926. I det franska protektoratet dröjde det till 1934 innan fransmännen hade slagit ned allt motstånd.

 

Källa: Landguiden