En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Marocko

Marockos aktuell politik


Marocko har förändrats mycket sedan kung Hassan II:s död 1999. Hans son, kung Mohammed VI, har visserligen inte lämnat ifrån sig mycket av den verkliga makten, men läget för de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten har förbättrats märkbart, även om det fortfarande finns skarpa gränser för vad som är tillåtet att säga.
 
Den marockanska ekonomin har gått bra under kung Mohammed, som genomfört försiktiga men metodiska liberaliseringar, uppmuntrat europeiska investeringar och dessutom mottagit omfattande bistånd från EU och Gulfstaterna. Samtidigt förblir Marocko ett fattigt land med djupa klassklyftor. Jordbrukets stora betydelse gör ekonomin känslig för väder och vind. Sociala oroligheter har dessutom utbrutit i samband med de senaste årens svängningar i världsmarknadspriserna på olja och matvaror.
 
Under våren 2011 inleddes en våg av protester mot diktaturregimerna i hela arabvärlden, vilket ledde till flera härskares fall. Demonstrationer utbröt även i Marocko med tusentals deltagare. Man krävde dels demokratiska reformer och en ny grundlag, dels förbättrade levnadsvillkor. Slagorden riktade sig inte mot kungen personligen, men däremot kritiserades framträdande namn i det politiska etablissemanget, exempelvis kungens vän Fouad Ali al-Himma (den drivande kraften bakom PAM-partiet; se Politiskt system).
 
Kungahuset tycktes dock aldrig allvarligt hotat. I juli antogs en ny grundlag i en folkomröstning, på kungligt initiativ. Den överförde vissa befogenheter från kungen till premiärministern och erkände bland annat berbiskan som officiellt språk, men innebar inga stora förändringar. Grundlagen förbjuder också partibyten bland sittande parlamentariker, vilket minskar regimens möjligheter att manipulera parlamentet. Oppositionella grupper har försökt uppmuntra till nya demonstrationer, i hopp om större eftergifter, men de har inte lyckats mobilisera stora skaror anhängare.
 
Val till representanthuset, den undre kammaren, hölls 25 november 2011 (tidigarelagt från 2012). Valet ansågs i princip fritt och rättvist, även om lokala oegentligheter förekom. Deltagandet angavs officiellt till 45 procent av den röstberättigade befolkningen, vilket var högre än vid valet 2007.
 
Ett trettiotal partier deltog, men bara åtta fick mer än en handfull mandat. Tre huvudströmningar utkristalliserade sig: islamistiska PJD, valalliansen mellan de tidigare ledande oppositionspartierna Istiqlal (nationalistiskt-konservativt) och USFP (socialdemokratiskt), samt den hastigt bildade Koalitionen för demokrati, som samlade Marockos kungatrogna ”palatspartier” (PAM, RNI, MP, UC, med flera; för partibeskrivningar se Politiskt system).
 
PJD segrade med stor marginal och tog 107 av de 395 mandaten, mer än något annat parti har fått i Marockos historia. Istiqlal, vars generalsekreterare Abbas al-Fassi hade lett den avgående regeringen, kom tvåa med 60 mandat. På tredje plats kom regimpartiet De oberoendes nationella samling (RNI) med 52 mandat, tätt följt av likaledes kungatrogna PAM, som med 47 mandat försvagades något.
 
I enlighet med den nya grundlagen, som kräver att kungen ger det största partiet i uppdrag att bilda ny regering, utsågs PJD-ledaren Abdelilah Benkirane till ny premiärminister. Strax efter årsskiftet tillkännagavs en regering som för första gången stod under islamistisk ledning. 11 av de 31 ministrarna var från PJD, men där fanns även oberoende och ministrar från Istiqlal, kungavänligt konservativa MP och vänsterpartiet PPS. Benkirane anses företräda den mer moderata delen av PJD, men bland ministrarna fanns Mustafa Ramid (justitieminister) ur partiets radikala och regimkritiska falang. Å andra sidan ingick även pålitliga trotjänare till monarkin, som MP:s generalsekreterare Mohand Laenser (inrikesminister).
 
I juli 2013 drabbades regeringen av en kris när Istiqlal avbröt samarbetet efter missnöje med den ekonomiska politiken.
 
Kungen utnämnde samtidigt flera av sina allierade till nyckelposter runtom i förvaltningen för att övervaka och påverka utvecklingen. Kungens vän Fouad Ali al-Himma lämnade sitt parti PAM när han i december 2011 utsågs till kunglig rådgivare, en i praktiken mer inflytelserik post.
 
På den utrikespolitiska fronten förblir Västsaharafrågan den viktigaste för Marocko. Landets ockupation av Västsahara inleddes 1975, men har fortfarande inte erkänts internationellt. Den fredsprocess som inleddes 1991 har helt gått i stå. Sedan 2007 arrangerar FN återkommande förhandlingar mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario, men bägge sidor står fast vid sina grundläggande krav. Marocko menar att Västsahara måste erkännas som marockansk provins, dock med visst självstyre, medan Polisario insisterar på en folkomröstning om självständighet i enlighet med det avtal som tecknades i fredsprocessens inledning.
 
Det bedöms inte råda någon större risk för förnyat krig mellan Marocko och Polisario, eller mellan Marocko och Algeriet (som stödjer Polisario). De blodiga kravaller som i slutet av 2010 utbröt i västsahariska El Aaiún blev dock en påminnelse om att konflikten inte kan ignoreras för all framtid.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg