En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Marocko

Marockos ekonomi


Marocko är ett fattigt land och har till skillnad från andra stater i regionen inga olje- eller gasresurser. Ekonomin är starkt beroende av jordbruk, vilket gjort landet sårbart för vädrets växlingar, men turismen har också blivit en viktig inkomstkälla. Marocko är dessutom världens största fosfatexportör. Casablanca brukar beskrivas som landets ”ekonomiska huvudstad”.
 
Marockos ekonomi har länge varit starkt beroende av jordbruket och utvinningen av fosfater, där landet är världens största exportör. Under 2000-talet har ett uppsving skett inom andra områden, särskilt tjänstesektorn med turism, byggverksamhet och handel samt inom tillverkningsindustrin. Jordbruket, som svarar för knappt en femtedel av bruttonationalprodukten, BNP, drabbas vissa år av torka medan turismen och fosfatexporten påverkas av konjunkturen i omvärlden. Ekonomin är därför sårbar, och arbetslösheten och fattigdomen är utbredd.
 
Med hjälp av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) inleddes i mitten av 1980-talet ett reformprogram för att få ordning i statens affärer och begränsa en byråkrati som hämmade privat verksamhet, utrikeshandel och investeringar. Förändringarna gick långsamt, men 1992 började staten sälja större andelar av sina bolag och företag. Utländska företag erbjöds förmånliga villkor för investeringar och utrikeshandeln började avregleras. Trots fortsatta reformer, bland annat av arbetsmarknaden 2004 och av banksystemet, kvarstår flera strukturproblem i ekonomin, och byråkratiskt krångel och korruption förblir ett hinder för ökad tillväxt och konkurrenskraft.
 
Den ekonomiska tillväxten har tidigare svängt kraftigt mellan plus och minus beroende på jordbrukets skördeutfall. Den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten under 1990-talet låg under 3 procent, vilket var lägre än föregående decennium. Åren 2001-2005 ökade den däremot till 4,2 procent och 2006-2010 till 4,9 procent. Enligt Världsbanken krävs 5-6 procents tillväxt årligen för att inte den höga arbetslösheten och fattigdomen ska förvärras.
 
Statsbudgeten har under många år haft betydande underskott, och regeringen har tvingats använda inkomster från privatiseringarna till löpande utgifter i stället för till nya investeringar. En stor utgiftspost är de subventionerade priserna på bensin och oljeprodukter samt socker och mjöl. Planer på att skära ner subsidierna slopades 2011, när regeringen i stället satsade ytterligare pengar för att försöka avvärja oroligheter i samband med den arabiska våren. En annan tung utgift är lönekostnaderna i den överbemannade offentliga sektorn. 2005 inleddes ett program för tidigare pensionering av äldre arbetskraft.
 
Inflationen har i allmänhet hållits kring 2 procent årligen sedan slutet av 1990-talet tack vare stabila och subventionerade matpriser, en försiktig räntepolitik och den starka valutans (dirham) koppling till euron och USA-dollarn.
 
Landets näringsliv har gradvis tvingats anpassa sig till ökande internationell konkurrens. Efter Marockos inträde i frihandelsorganisationen WTO 1995 har flera tullar successivt sänkts och frihandels- och associationsavtalen med USA och EU ställer marockanska företag inför stora utmaningar.
 
En del av den omfattande informella ekonomin utgörs av produktion och smuggling av narkotika. Verksamheten lär omsätta flera miljarder dollar årligen. I Rifbergen tros närmare 200 000 personer odla cannabis. Marocko är världens största cannabisproducent och huvuddelen av den hasch och marijuana som når EU-länderna kommer därifrån. Landet är också mellanstation för latinamerikanskt kokain och heroin från Mellanöstern.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg