En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Politiska partier i Egypten


Presidenten utser medlemmar i en särskild kommitte som avgör vilka politiska partier som ska tillåtas. De flesta får avslag. Partier grundade på religion, kön eller tillhörighet till någon särskild folkgrupp är förbjudna. År 2007 fanns 21 godkända oppositionspartier.

Regeringspartiet Nationldemokratiska partiet (Hizb al Dimuqratiyah al Wataniyah, HDW, engelsk förkortning NDP) kontrolleras ytterst av president Mubarak och på senare tid allt mer av hans son. Partiet har makten i såväl parlamentet som lokala församlingar och dess hand vilar tung över massmedier, fackförbund och den stora offentliga sektorn. NDP är främst ett maktinstrument och dess vaga ideologi, mellan socialism och kapitalism, har öppnat för fraktioner inom partiet.

Både valsystemet och själva maktstrukturen garanterar NDP framgång. Partiet representerar i stort sett samma elit – landsbygdens lokalpolitiker, offentliga sektorn, militären – som tjänat makten sedan 1952. NDP kan sägas har ersatt mittenkrafterna i Arabiska socialistunionen, ASU, som var regeringsparti fram till 1978 då enpartisystemet upphörde.

Traditionen att inte ifrågasätta makten lever kvar, främst på landsbygden, medan oppositionen har störst framgång i städerna. Rådande maktstruktur förklarar landets relativa stabilitet och kontinuitet, men är ett avgörande hinder för verklig demokrati. Oppositionspartierna får ge ut tidningar och tillåts hålla möten, men regimens politiska allmakt gör dem ändå kraftlösa.

Den viktigaste oppositionsrörelsen, Muslimska brödraskapet (Hizb al-Ikhwan al-muslimoon), är förbjuden sedan 1954 men kan ändå bedriva en viss politisk verksamhet. Vid valen ställer representanter för brödraskapet upp som oberoende kandidater eller under täckmantel av något annat parti. Sedan valet 2005 besätter Muslimska brödraskapet nära en femtedel av platserna i parlamentet.

Brödraskapet vill upprätta en stat helt och hållet grundad på islam och motsätter sig freden med Israel. Rörelsen, som har omfattande folkligt stöd, tar avstånd från terror men kontrolleras hårt av regimen, som ser den som en civil gren av de militanta islamistiska grupperna (se Modern historia).

Tusentals av brödraskapets medlemmar har suttit fängslade utan rättegång i åratal och flera ledare har avrättats. Ledare sedan 2004 är Muhammad Mahdi Akef, som satt fängslad i 20 år. Han anses stå nära den palestinska Hamasrörelsen och är ideologiskt en mycket inflytelserik person i Egypten.

Nya delegationspartiet, Wafd (Hizb al-Wafd-al-Jadid), arvtagare till det nationalistparti som fanns i början av 1900-talet (se Äldre historia), förespråkar privatisering och politisk liberalisering. Vänsterpartiet Progressiva nationella unionistpartiet, al-Tajamaa (Hizb al-Tajamaa al Wataniyah al Tagadamm al Wahdwa) vill stärka den offentliga sektorn och är emot närmandet till Israel. Partiet består av ASUs gamla vänster, tidigare Nasseranhängare och kommunister. Demokratiska arabiska nasseristpartiet är en mer radikal version av al-Tajamaa.

2004 uppstod en löst sammansatt rörelse, Kifaya (betyder ungefär”det räcker nu”), som trotsat förbudet mot demonstrationer och öppet kritiserat presidenten. Kifaya kan ses som en aktivistisk takorganisation för vänsteranhängare, liberaler och moderata islamister som förenats genom budskapet ”frihet och slut på despotin”, dvs Mubarakfamiljens styre.

2004 registrerades också en sekulär och liberal rörelse, al Ghad (Morgondagen), som politiskt parti men har försvagats genom splittring. Demokratiska fronten godkändes i maj 2007. Ledaren Osama al-Ghazali Harb, som lämnade NDP 2006, hävdar att hans parti kan fylla ”det stora tomrummet” mellan NDP och Muslimska brödraskapet.

Under våren 2010 lanserade Mohamed El Baradei, tidigare generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA, en ny sammanslutning för oppositionen, National Association for Change. Han antydde också att han var beredd att kandidera mot Mubarak i valen.

Utforska liknande

Blogginlägg