En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Politiskt system i Indien

Indien

Politiskt system i Indien


Indien brukar kallas världens största demokrati. Landet har ett tvåkammarparlament och allmänna val hålls till underhuset minst vart femte år. Indien har en president som statschef, men den verkliga makten ligger hos regeringen med en premiärminister i spetsen. Indisk politik dominerades redan före självständigheten 1947 av det närmast socialdemokratiska Kongresspartiet. Först i slutet av 1990-talet fick det verklig konkurrens i form av det hindunationalistiska partiet BJP, som styrde landet 1998–2004 och återkom till makten 2014.
 
Indiens författning är från 1950. I den slås fast att landet är en federation av delstater med egna regeringar, som i vissa frågor lyder under en federal regering för hela landet. Den senare bestämmer över utrikespolitik, försvar, utvecklingsplanering, valuta med mera, medan delstatsregeringarna ansvarar för sådant som skolväsen, sjukvård, busstrafik, allmän ordning och jordbruk.
 
Indien är en parlamentarisk demokrati. Det lagstiftande parlamentet har två kamrar. Den övre (Rajya Sabha eller delstatskammaren) har 245 ledamöter; högst 12 utses av presidenten medan resten väljs indirekt av delstatsparlamenten för sexårsperioder; en tredjedel av medlemmarna byts ut vartannat år. Den undre kammaren (Lok Sabha eller folkkammaren) får ha högst 550 ledamöter (545 efter parlamentsvalet våren 2014). Ledamöterna utses i allmänna val minst vart femte år och valen är majoritetsval i enmansvalkretsar. Presidenten utser därutöver två representanter för den anglo-indiska gemenskapen (ättlingar till engelsmän, ofta med en engelsk far och en indisk mor). Kvotering finns för bland andra lågkastiga och man har som mål att ha en tredjedel kvinnliga parlamentsledamöter. 18 år är gränsen för att få rösta, 25 år för att få kandidera i valen.
 
Begränsad presidentmakt
Statschef är presidenten, som utses för en femårsperiod av ett valkollegium bestående av parlamentsledamöter på både federal och delstatlig nivå. Presidenten, vars maktbefogenheter är ytterst begränsade, kan väljas om en gång. Den verkliga makten ligger hos regeringen (främst dess innersta krets, kabinettet), som leds av premiärministern. Regeringen är ansvarig inför parlamentet.
 
Delstaterna styrs på ett liknande sätt. Den högsta ställningen i dessa har guvernören, som dock i praktiken lyder under delstatsregeringen, vilken i sin tur är ansvarig inför delstatsparlamentet. Både guvernören, som utnämns av presidenten, och delstatsparlamenten, som utses i allmänna val, har femåriga mandat. I vissa lägen, exempelvis om lag och ordning skulle vara hotade, kan den federala regeringen överta ledningen av en delstat och styra direkt genom guvernören.
 
Det finns 29 delstater. Författningen ger möjlighet att ändra antalet och en av delstaterna, Telangana, bildades så sent som i juni 2014. Det skedde genom en utbrytning ur delstaten Andhra Pradesh (se vidare Kalendarium).
 
Det finns vid sidan av delstaterna också sex unionsterritorier under den federala regeringens direkta styre (även om några lyckats skaffa sig ett allt större självstyre): Andamanerna och Nikobarerna, Chandigarh, Dadra och Nagar Haveli, Daman och Diu, Lakshadweep (Lackadiverna m m) samt Pondicherry; därtill kommer huvudstaden Delhi (National Capital Territory).
 
På lokal nivå finns byråd (panchayat) och byparlament (gram sabha), som också utses på fem år i allmänna val. Meningen är att allt fler uppgifter gradvis ska föras över från framför allt delstatsnivå till lokal nivå, något som går olika snabbt i olika delstater. Ett problem för de lokala organen är otillräckliga resurser. Samtidigt har de, bland annat genom kvotering, lyckats uppnå en tredjedel kvinnliga ledamöter, något som det federala parlamentet ännu inte klarat.
 
Politiska partier
Indien har en mängd olika politiska partier. En tydlig tendens har sedan 1980-talet varit att de regionalt baserade partierna, med förankring i en enda delstat, vuxit sig starkare. Det är egentligen bara Kongresspartiet och BJP (se nedan) som är verkligt all-indiska partier. Viktigast för att få röster är oftast inte partiets politiska program utan dess religiösa, språkliga och etniska grund samt en karismatisk ledare. Generellt sett har indiska väljare rört sig mot mitten på den politiska skalan.
 
Under lång tid dominerades landets politik av det vänsterinriktade Kongresspartiet (Indian Congress Party eller bara Congress), som förde Indien in i självständighet. Partiet, som nästan hela tiden letts av familjen Nehru/Gandhi, fick från 1990-talets slut hård konkurrens främst av det högerorienterade, hindunationalistiska Indiska folkpartiet (Bharatiya Janata Party, BJP), som då kunde bilda regering i spetsen för koalitionen Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA).
 
Efter en knapp seger i parlamentsvalet 2004 återkom Kongresspartiet till makten som ledande parti i koalitionen Förenade framstegsalliansen (United Progressive Alliance, UPA). UPA stöddes i parlamentet av Vänsterfronten (Left Front) med kommunistpartiet Communist Party of India (Marxist), CPI (M), som största parti; fronten ingick dock inte i regeringen. Samarbetet mellan partierna inom UPA och även mellan UPA och Vänsterfronten var av och till skakigt men höll ändå i stort, kanske mest för att ingen ville lämna ifrån sig makten. I juli 2008 upphörde dock Vänsterfronten med sitt stöd till regeringen sedan denna ingått ett omstritt avtal om kärnkraftssamarbete med USA (se Naturtillgångar och energi). UPA-regeringen, som istället försäkrat sig om stöd från en del andra partier, gick stärkt ur striden sedan den begärt – och vunnit – en förtroendeomröstning i parlamentet.
 
Kongresspartiet och dess allierade inom UPA vann en klar seger i de regionala val samt val till parlamentets underhus, Lok Sabha, som hölls våren 2009. BJP gjorde ett dåligt val, liksom de regionala och kastbaserade partierna. Kommunisterna gick kraftigt tillbaka i sina starkaste fästen Kerala och Västbengalen. Inför valen hade intensiva försök att få till stånd bredare allianser gjorts; bland annat bildades en ”tredje front” mellan flera vänsterpartier, regionala partier och partiet Bahujan Samaj under den kvinnliga daliten (dalit se Kastsystemet) Mayawati.
 
Även inför parlamentsvalet våren 2014 bildades en så kallad tredje front, bestående av sju regionala och fyra vänsterinriktade partier, däribland kommunistpartiet CPI (M). Därutöver såg Kongresspartiet och BJP ut att få konkurrens också från ett relativt nybildat antikorruptionsparti, Vanligt folks parti (Aam Aadmi Party, AAP), som haft framgångar i delstatsvalet i Delhi i slutet av 2013. Valets stora segrare blev dock BJP, medan Kongresspartiet gjorde ett av sina sämsta val någonsin (se vidare Aktuell politik och Kalendarium).
 
Centralmakten och regionerna
I Indien med sitt gytter av folk, språk, samhällsklasser och olika intressen har politiken ofta setts som en kamp mellan centralmakten och regionerna, där Indiens enhet stått på spel. Många har varnat för en splittring av landet och menat att det vore bättre att i tid dela upp detta jätteland i självstyrande eller oberoende stater. Enligt andra ligger dock Indiens styrka just i att så många olika intressen fått utrymme inom systemet.
 
Det brittiska Indien (se Äldre historia) var ingen enhetlig stat utan en mosaik av provinser och furstendömen, de senare i hög grad självständiga. Provinsernas och furstendömenas gränser, inre förhållanden och relationer till centralmakten bestämdes av historiska tillfälligheter och kolonialmaktens intressen.
 
Det självständiga Indien organiserades i delstater genom en serie reformer från 1956. När gränserna drogs mellan delstaterna var det främst språken som fick styra. Därmed betonades på ett sätt Indiens etniska splittring. Regionala partier, ofta starkt fientliga mot centralmakten, kunde också göra sig gällande på ett helt annat sätt än tidigare.
 
Delvis har de problem som uppstått kunnat lösas, eller åtminstone hanteras, inom systemet. Mest problematiska är de religiösa motsättningarna. En av grundstenarna i författningen är att Indien ska vara en sekulär (icke-religiös) stat; människors religion ska inte ha någon politisk betydelse.
 
Det är dock lättare sagt än gjort. Religionerna spelar en avgörande roll i vardagen och fungerar som viktiga sammanhållande länkar i detta väldiga land. Därmed får också religiösa faktorer stor politisk vikt. Olika grupper kräver att speciell hänsyn ska tas till just deras religion. Bland hinduerna finns flera mer eller mindre extremistiska organisationer och partier, och inte minst bland minoriteterna har religionen tagit sig öppet politiskt uttryck. Politikerna har också utnyttjat religiösa motsättningar för egna syften.
 
Till viss del kan man se oroligheterna i delstaten Kashmir, den enda delstat där en majoritet av befolkningen är muslimer, i detta ljus (se Kashmirkonflikten).
 
Ett speciellt fall är sikherna, som tidigare krävde en egen stat, Khalistan. Under 1980-talet växte den sikhiska terrorismen i delstaten Punjab till ett svårt problem för den indiska regeringen, som försökte lösa detta med både morot och piska. Några år in på 1990-talet hade upprorsvågen lagt sig på grund av polisens hårda metoder – de flesta ledande separatister sköts ihjäl – men också för att terrormetoderna fick opinionen i Punjab att ta avstånd från självständighetstanken.
 
Terror utnyttjas också av de maoistiska naxaliterna, verksamma främst i nordöstra Indien. Naxaliterna, som säger sig föra en kamp för de fattigas rättigheter snarare än för en egen stat, har blivit ett allt större problem för centralregeringen (se Naxalitupproret).
 
Demokratin i Indien har trots allt varit framgångsrik. I det federala systemet har allt ifrån kommunistiska ateister till konservativa religiösa kunnat verka för sina ideal. Regeringar har tillsatts och avsatts i delstater och på federal nivå alltefter folkmajoritetens vilja i fria val.
 
Rättsväsen
Det indiska rättsväsendet är uppbyggt efter brittisk modell. Det är välutvecklat och domstolarna står formellt fria från den politiska makten. Korruption förekommer dock både inom de underbemannade domstolarna och inom den överbelastade och ofta dåligt utbildade poliskåren. Det är vanligt att domstolarna har så mycket att göra att en anklagad får vänta orimligt länge på sin dom eller att polisen helt enkelt inte bryr sig om att utreda ett brott.
 
Indiens muslimer lyder delvis under de islamiska sharialagarna, till exempel inom familjerätten.
 
Dödsstraff kan utdömas vid mycket grova brott, men det är sällsynt att en dödsdömd fånge avrättas. I november 2012 hängdes Mohammad Ajmal Amir Qasab, den ende överlevande gärningsmannen efter terrordåden i Mumbai 2008 och i februari 2013 avrättades Mohammad Afzal Guru från Kashmir, också genom hängning, för delaktighet i en attack mot Indiens parlament 2001 (se Modern historia). Enligt människorättsorganisationen Amnesty International utdömdes minst 72 dödsstraff i Indien 2013. Opinionen mot dödsstraff är delad.
 
I Västbengalen inrättades i början av 2013 en särskild kvinnodomstol med enbart kvinnlig personal, tänkt att bli den första i raden av liknande domstolar. Syftet var att mål rörande kvinnomisshandel, våldtäkt eller andra brott riktade mot kvinnor skulle hanteras snabbare av domstolsväsendet. Kvinnodomstolen tillkom som en direkt konsekvens av den allvarliga gruppvåldtäkten i Delhi i december 2012 och den omfattande debatt om övergrepp på kvinnor som följde på den.
 
Källa: Landguiden
 
 

Utforska liknande

Blogginlägg