En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Marocko

Politiskt system i Marocko


Marocko är formellt en konstitutionell monarki, men grundlagen begränsar inte på allvar kungens makt. I praktiken överskuggas därför de folkvalda institutionerna helt och hållet av kungens inflytande.
 
Tronföljden definieras i grundlagen. Kronan ärvs från far till son inom den alaouitiska ätten, som styrt Marocko sedan 1600-talet. Förstfödde sonen är kronprins, om kungen inte utsett någon annan av sina söner till tronföljare. Om söner saknas går kronan till närmaste manlige släkting. Den nya grundlagen 2011 höjde kungens myndighetsålder från 16 till 18 år. I väntan på att en omyndig kung fyller 18 ska riket styras av ett regentråd, vars medlemsmajoritet emellertid utses av honom själv. Regentrådet har inte rätt att ändra grundlagen.
 
Kung Mohammed VI (f. 1963) har styrt Marocko sedan 1999. Han har en son, kronprins Moulay Hassan (f. 2003). Kungens bror Moulay Rashid (f. 1970) och deras kusin Moulay Hisham (f. 1964) kommer därnäst i tronföljden. Moulay Hisham, med smeknamnet ”den röde prinsen”, bor sedan 2000-talets början i USA och har tidvis haft spända relationer med Mohammed VI. Han framställer sig som reformvän, stöttar oppositionella och har krävt politisk liberalisering. Under 2011 tog han ställning för protesterna och 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).
 
Kungen anses härstamma från profeten Mohammed och bär den religiösa titeln emir al-mouminin, ”de troendes ledare”. Grundlagen beskriver hans person som ”okränkbar” och det är olagligt att kritisera honom eller hans beslut. Han är överbefälhavare, leder det nationella säkerhetsrådet, tillsätter militära poster och ansvarar för att godkänna internationella fördrag och överenskommelser. Kungen utser dessutom premiärministern och tillsätter regeringens ministrar på dennes förslag. Han kan avskeda de ministrar han inte är nöjd med, efter att ha rådgjort med premiärministern. Kungen leder också personligen regeringen (som då kallas ministerrådet) när den ska besluta i vissa ärenden av stor betydelse, exempelvis om politikens allmänna inriktning, grundlagsförändringar, krig och fred, militära frågor eller tillsättandet av viktiga poster. Kungen kan också styra genom personliga dekret (dahir), upplösa en eller bägge kamrarna i parlamentet, utfärda amnestier och utlysa undantagstillstånd.
 
En ny grundlag antogs i juli 2011 som ett svar på de stora demonstrationer som då skakade Marocko och Mellanöstern. Den nya grundlagen innebar ingen avgörande förändring i demokratisk riktning, men stärkte parlamentets ställning något. Exempelvis måste kungen numera utse en premiärminister från parlamentets största parti, vilket tidigare inte var fallet.
 
Parlamentet har två kammare. Den undre kammaren kallas representanthuset (majlis al-nuwab, Assemblée des répresentants) och har 325 ledamöter vilka väljs i direkta allmänna val vart femte år. Sextio platser var i valet 2011 avsatta för kvinnor. Den övre kammaren kallas rådgivarkammaren (majlis al-mustasharin, Chambre des conseillers). Den har numera, efter grundlagsförändringarna 2011, mellan 90 och 120 ledamöter, som väljs på sex år av representanter för olika kommuner, handelskammare och fackföreningar.
 
Parlamentet har i praktiken mycket begränsat inflytande och har aldrig utmanat kungens beslut i någon viktig fråga. Den verkliga makten ligger i stället hos kungen och hans rådgivare, regeringens tyngsta ministrar och de regionala guvernörerna. I den ålderdomliga maktelit som traditionellt kretsar kring kungahuset, makhzen, ingår även högt uppsatta officerare, företagsledare och politiker, affärsfamiljer och lokala makthavare. Dessa inflytelserika informella grupperingar underminerar de statliga institutionerna och anses ofta stå i vägen för reformer. Att ha en direkt förbindelse till kungafamiljen är nästan alltid en pålitligare källa till makt än en hög post i staten – det förra leder dessutom ofta till det senare.
 
Marocko är indelat i fyra administrativa nivåer men starkt centraliserat. All beskattningsrätt och makt över budgetarbetet ligger hos centralregeringen, och kungen utser de regionala guvernörerna. Tre av de 16 regionerna omfattar helt eller delvis det omstridda territoriet Västsahara (se Västsahara). De 66 prefekturerna och provinserna är uppdelade i distrikt och kommuner med valda rådsförsamlingar.
 
Under 2008 förklarade kung Mohammed att han vill lösa Västsaharafrågan med hjälp av en regionaliserings- och decentraliseringsreform som ger västsaharierna självstyre inom Marocko. Detta kommer också att påverka övriga landet. En kommitté (Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR) tillsattes av kungen i januari 2010 för att lägga fram förslag på nya provinsgränsdragningar och självstyresformer i hela landet, inklusive det ockuperade Västsahara.
 
Politiska grupper
Marocko har haft ett flerpartisystem sedan självständigheten, men parlamentet har aldrig kunnat hävda sig mot kungahuset. Sedan Mohammed VI tillträdde har valen blivit mer trovärdiga än under Hassan II, då valfusk var vanligt, men kungahuset kan ändå kontrollera parlamentet med hjälp av regimstödda ”palatspartier”.
 
Partier som bygger på religion, etnicitet eller språklig och regional förankring är förbjudna enligt en lag från 2005. Marockos troligen största oppositionsrörelse, det islamistiska Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan) tillåts inte ställa upp i val, men rörelsen har vunnit bred popularitet som social hjälporganisation. Ledaren, schejk Abdessalam Yassine (se Modern historia), har setts som regimens mest fruktade kritiker. På grund av hans sviktande hälsa har dottern Nadia Yassine fått en alltmer framträdande roll.
 
Rättvise- och utvecklingspartiet (Parti de la justice et du développement, PJD) är det viktigaste islamistiska partiet i Marocko. Det står ideologiskt nära den internationella Muslimska brödraskapet-rörelsen. Partiet bildades 1997, men hölls länge på avstånd från regeringen. Partiet tonade ner sin redan ganska försiktiga oppositionsretorik när Abdelilah Benkirane valdes till partiledare 2008. I valet 2007 blev PJD näst största parti. När nya val hölls i november 2011, efter grundlagsförändringar och stora demonstrationer, vann PJD stort och Benkirane blev premiärminister.
 
Under många år hade – trots avsaknaden av demokratiska val – Folkliga styrkornas socialistiska union (Union socialiste des forces populaires, USFP) och Självständighetspartiet (Istiqlal) rollen som ledande oppositionspartier. USFP är närmast socialdemokratiskt och Istiqlal konservativt nationalistiskt med rötter i självständighetsrörelsen. Under Mohammed VI har bägge partierna närmat sig kungahuset och lett varsin regering tillsammans med regimvänliga partier. Samma sak gäller ex-kommunistiska Partiet för framsteg och socialism (Parti du progrès et du socialisme, PPS), som deltagit i flera regeringar sedan 2007.
 
Det finns dessutom flera så kallade ”palatspartier” eller ”administrativa partier” som skapats med stöd av monarkin för att dominera parlamentet. Trots återkommande inbördes strider uppträder de obrottsligt lojalt mot kungahuset. De har sällan någon tydlig ideologisk profil, men representerar i viss mån skilda regionala eller ekonomiska elitintressen. Till dessa partier hör Konstitutionella unionen (Union constitutionelle, UC), som är vagt liberalt, det mitteninriktade De oberoendes nationella samling (Rassemblement national des indépendents, RNI) och Folkliga rörelsen (Mouvement populaire, MP), ett liberalt/konservativt parti med rötter på den berbiska landsbygden.
 
Alla dessa partier bildades under Hassan II, men 2008 kom det första ”palatspartiet” under Mohammed VI. Då skapades Partiet för autenticitet och modernitet (Parti authenticité et modernité, PAM) genom att flera småpartier och regimvänliga parlamentariker sammanfördes i en enad rörelse, på initiativ av kungens gode vän Fouad Ali al-Himma.
 
Sedan 2011 är det förbjudet för sittande parlamentariker att byta parti, vilket tidigare var ganska vanligt.
 
Rättsväsen och mänskliga rättigheter
Det marockanska rättsväsendet är formellt oberoende, men plågas av allvarlig korruption. Statsmakten utövar stort inflytande i politiskt känsliga mål. Under Hassan II var det vanligt att oppositionella fängslades, torterades eller till och med dödades. Läget har förbättrats under Mohammed VI, men övergrepp fortsätter att ske i mindre skala.
 
Författningen slår fast att rättsväsendet ska vara oberoende av den lagstiftande och verkställande makten. Kungen beskrivs som garant för rättsväsendets oberoende och funktion. Han leder det så kallade Högsta juridiska rådet, väljer hälften av medlemmarna i Konstitutionsdomstolen samt utser dess ordförande. Rättssystemet bygger på en kombination av fransk, spansk och islamisk rätt. I mål som rör familjerätt och arvsrätt tillämpas islamisk lag. Det finns även en militärtribunal. Inom rättsväsendet förekommer sedan gammalt korruption och politiska påtryckningar, något som regimen på senare år har lovat att bekämpa.
 
Under Hassan II:s 35 år långa styre var brotten mot de mänskliga rättigheterna många och grova. Särskilt utsatta var vänsteraktivister och personer som misstänktes för inblandning i militära kuppförsök. Efter krigsutbrottet 1975 ”försvann” och dödades dessutom hundratals civila västsaharier. Från och med åttiotalet riktades repressionen i allt högre grad mot islamister, som då började uppfattas som det stora hotet mot regimen. Först under nittiotalet mildrades förhållandena något.
 
Mohammed VI har försökt distansera sig från faderns arv genom att betona vikten av en rättsstat med respekt för de mänskliga rättigheterna. I Rabat invigdes 2000 arabvärldens första centrum för utbildning av poliser, fångvaktare, domare och lärare i frågor som rör mänskliga rättigheter. Kung Mohammed tillsatte också 2003 en Rättvise- och försoningskommission för att utreda de tidigare övergreppen. Den rapporterade i slutet av 2005 om flera hundra utomrättsliga avrättningar och att över 9 000 människor utsatts för brott mot mänskliga rättigheter. Offren eller anhöriga föreslogs få ekonomisk kompensation, men regimen tillät inte att de skyldiga identifierades eller ställdes inför rätta. Människorättsgrupper menar dock att många fall förblivit outredda, särskilt vad gäller försvunna västsaharier och vissa framträdande fiender till regimen. Då och då sipprar ny information ut om sådana fall.
 
Den gamla säkerhetsapparaten från kung Hassans dagar finns kvar, även om ledningen har bytts ut. De senaste åren har intresset främst riktats mot misstänkta islamistiska extremister, och med stöd av en ny antiterrorlag greps flera tusen efter bombdåden i Casablanca 2003 (se Modern historia). Enligt människorättsgrupper utsattes många för tortyr och felaktiga rättegångar. Även västsahariska nationalister har utsatts för hårda ingripanden och övergrepp, i synnerhet efter demonstrationer i området våren 2005.
 
Dödsstraff finns fortfarande i Marocko, men den senaste avrättningen ägde rum 1993 och först nyligen har dödsdomar återigen börjat utfärdas. I oktober 2011 dömdes en person till döden för en bombattack mot turister i Marrakech i april samma år. I januari 2012 följde ytterligare en dödsdom mot en narkotikasmugglare.
 
Flera uppgifter gör gällande att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sedan början av 2000-talet har drivit ett hemligt fängelse i Marocko, inom ramarna för USA:s ”krig mot terrorismen”. Av amerikanska myndigheter har Marocko också mottagit misstänkta terrorister som skickats till landet, där de sedan torterats under förhör.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg