En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Sudan

Politiskt system i Sudan


Fredsavtalet från 2005 mellan norra och södra Sudan löpte ut 2011. Då hölls en folkomröstning i södern, där väljarna med stor majoritet röstade för självständighet. Fram till landets delning var Sudan en federation, där norra och södra delen av landet hade varsin regering och varsin president. Det fanns också en gemensam samlingsregering, och norra Sudans president Omar al-Bashir var också hela federationens president. Från juli 2011 leder al-Bashir det nya, mindre Sudan, som politiskt helt domineras av hans parti Nationella kongresspartiet.
 
Omar Hassan al-Bashir kom till makten i en militärkupp 1989. Hans regering präglades de tio första åren av en radikalt islamistisk ideologi, men efter millennieskiftet tonades islamismen ned till förmån för arabisk nationalism. 
I juli 2005 trädde en övergångsförfattning i kraft. Den byggde på det fredsavtal som regeringen och den sydsudanesiska gerillan SPLM/SPLA (se nedan) ingick i januari samma år.
 
Under övergångsförfattningen var Sudan en federation med två delstater: norra Sudan och södra Sudan, som i de flesta avseenden i praktiken fungerade som två skilda länder. Samtidigt fanns den tidigare federationen kvar med 26 delstater, varav tio i södra Sudan. Gränsen mot det nya grannlandet Sydsudan, som utropades i juli 2011, är fortfarande inte till alla delar fastslagen.
 
Efter landets delning råder oklarheter på många punkter som rör hur det nya Sudan ska styras. Hösten 2011 sade sig regeringen förbereda en ny författning strikt baserad på islamisk lag, sharia (se även nedan).
 
Politiska partier
Partiet som stöder regimen i Khartoum, Nationella kongresspartiet (National Congress Party, NCP), är en utbrytargrupp ur den politisk-religiösa organisationen Muslimska brödraskapet. Under 1990-talet var brödraskapets generalsekreterare i Sudan, Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och landets mäktigaste politiker. Al-Turabis islamistiska politik öppnade möjligheter för muslimska politiker utanför den traditionella arabiska eliten att göra sig gällande; det gällde till exempel svarta muslimer från regionen Darfur i väster. Vid millennieskiftet vann dock president al-Bashir en maktkamp med al-Turabi. Denne försvann från partitoppen och hans anhängare rensades ut ur regering, parlament och lokala församlingar. Al-Turabi bildade ett nytt parti, Nationella folkkongressen, i vissa översättningar kallat PNC (Popular National Congress), i andra PCP (Popular Congress Party).
 
Fram till 1970-talet var Sudanesiska kommunistpartiet starkt och välorganiserat, med anhängare både i norra och i södra Sudan, även om basen fanns i norr. Partiet förbjöds tillsammans med övriga oppositionspartier 1971 (se Modern historia). I det friare politiska klimatet efter 2005 har partiet åter trätt fram i offentligheten men är numera kraftigt försvagat.
 
Övriga traditionella partier i Sudan är knutna till religiösa ordnar och ledande familjer i den arabiska eliten. Ummapartiet är sammaniyah-ordens politiska gren och leds av familjen al-Mahdi, som är ättlingar till en religiös upprorsledare på 1800-talet (se Äldre historia). Ummapartiet har varit starkt i Darfur. Partiet har splittrats och svängt mellan olika ståndpunkter, delvis till följd av maktkamp inom al-Mahdi-familjen. Ummapartiet vann valet i Sudan 1986. Dess ledare Sadiq al-Mahdi bildade regering men störtades i militärkuppen 1989. Demokratiska unionistpartiet (Democrat Unionist Party, DUP), som kom tvåa i valet 1986, är al-Mirghani-familjens parti och khatmiya-ordens språkrör.
 
Under 1990-talet enades de flesta viktiga oppositionspartier, inklusive al-Turabis parti och sydsudanesiska Sudanesiska folkets befrielserörelse (Sudan People’s Liberation Movement, SPLM), i Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA). Alliansens mål var att Sudan skulle bli en federal, sekulär stat. Efter fredsavtalet med södern 2005 slöt al-Bashirs regering ett försoningsavtal med NDA, som därmed fick ingå i den federala samlingsregeringen. Innan dess hade dock Ummapartiets huvudfraktion lämnat NDA.
 
I november 2011 tillkännagavs en ny regimfientlig allians kallad Sudans revolutionära front (Sudan Revolutionary Front, SRF). Den bestod av SPLM:s nordsudanesiska gren, SPLM-North, som tidigare samma år hade olagligförklarats av regimen, och tre gerillarörelser från Darfur: JEM och två fraktioner av SLM (se vidare Darfur). Regeringen i Khartoum anklagade Sydsudans regering för att stödja den nya motståndsrörelsen.
 
Rättsväsen och mänskliga rättigheter
Sudans rättsväsen är formellt oberoende men står under starkt tryck från regimen.
 
Rättskipningen är främst baserad på islamisk lag, sharia som bland annat förbjuder alkohol och spel, och fängelse ersätts ibland med dödsstraff eller stympning. Sudan utdömer fler dödsstraff än något annat land i Afrika.
 
Sharia infördes 1983 men tillämpningen mildrades under andra halvan av 1980-talet beroende på kraftiga protester från södra Sudan, där folkmajoriteten var kristna eller utövade traditionella religioner, men även från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Efter militärkuppen 1989 ändrades läget. 1991 utfärdade militärregeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.
 
Sudan var under 1990-talet en av jordens värsta diktaturer. Flera kuppförsök slogs ned och officerare som misstänktes för delaktighet massavrättades. Ledarna för partier som var förbjudna 1989–1998 satt periodvis i fängelse. Även under 2000-talet har omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter rapporterats, särskilt i områden där strider pågått. Kränkningarna har utförts av såväl regim som gerillagrupper.
 
Som en följd av kriget i Darfur blev president al-Bashir, som första sittande statsöverhuvud, i juli 2010 efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) för folkmord. Redan sommaren 2008 hade chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag begärt att president al-Bashir skulle begäras häktad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur.
 
Efter kuppen 1989 fick säkerhetsstyrkorna rätt att hålla människor inspärrade utan rättegång. En ny säkerhetslag, från december 2009, satte en övre tidsgräns på 4,5 månader. SPLM och nordliga oppositionspartier hade önskat större inskränkningar i säkerhetsstyrkornas makt och var därför emot den nya lagen. Amnesty International kunde första halvåret 2010 påvisa minst 34 gripanden, inkluderande journalister, människorättsaktivister och studenter. Tortyr tillämpas systematiskt av säkerhetsstyrkorna.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg