En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Sudans äldre historia

Sudan

Sudans äldre historia


Norra och centrala Sudans historia är nära knuten till Egyptens. Nilen möjliggjorde tidiga högkulturer i båda länderna. När egyptierna för cirka 5 000 år sedan började vidga sitt rike söderut, in i dagens Sudan, stötte de på svarta folk, nubier, som egyptiserades. När Egypten försvagades på 900- och 800-talen före Kristus uppstod det självständiga nubiska riket Kush. Dess härskare erövrade hela Egypten och grundade en dynasti av faraoner, som regerade Egypten i ett par hundra år. Senare grundade kushiterna ett nytt rike med huvudstad i Meroe, nordöst om dagens Khartoum. På 300-talet efter Kristus erövrades riket av etiopier.
 
På 500-talet uppstod nya nubiska riken som kristnades av missionärer från Egypten. När araberna erövrade Egypten 640 började dock nubierna övergå till islam. Den arabiska invandringen tilltog under det egyptiska mamlukväldet, som lade under sig Nubien 1276. De kristna rikena gick under. Egypten blev på 1500- talet en del av det osmanska (turkiska) väldet. Stora delar av centrala Sudan behärskades av inhemska, svarta sultaner. Darfursultanatet i väster skulle bestå tills det inkorporerades med (det då egyptiska) Sudan 1874. Sultanatet bedrev handel, bland annat med slavar.
 
I början av 1800-talet ville vicekungen av Egypten, Muhammad Ali, göra Egypten till islams mäktigaste nation. Han ockuperade stora områden i Nubien och bedrev en allt intensivare jakt på slavar till sin armé. Efter europeiska påtryckningar försökte Muhammad Alis son Ismail göra slut på slavhandeln. Till sin hjälp tog han den brittiske officeren Charles Gordon, som 1877 utnämndes till generalguvernör för Sudan.
 
Storbritannien hade från 1850-talet ökat sitt inflytande i Egypten. Byggandet av Suezkanalen 1854–1869 hade gjort Egypten skuldsatt, och 1879 förmådde stormakterna den turkiske sultanen att avsätta Ismail. Som svar på ett nationalistiskt uppror ockuperade brittiska trupper Egypten. Därmed hamnade i praktiken även Sudan under brittiskt styre.
 
Uppror
Det utländska väldet ledde till uppror i Sudan. En medlem av den sufiska orden sammaniyah, Muhammad Ahmed, förklarade sig 1881 vara en av muslimerna väntad frälsare, mahdi. Hans maning till heligt krig, jihad, lockade stora skaror som trots underlägsen beväpning besegrade egyptiernas arméer.
 
Britterna tänkte på sikt kolonisera Sudan och inlemma landets södra del i sitt östafrikanska välde. De hade inget emot att mahdisterna lösgjorde Sudan från Egypten. Åt general Gordon uppdrogs att göra upp med mahdin. Planerna misslyckades dock. Mahdisterna intog Khartoum 1885, och Gordon dödades.
 
Samma år hölls Berlinkonferensen, där stormakterna delade upp Afrika mellan sig. Britterna ville snabbt ta kontroll över Nilen, för att inte äventyra planerade bevattningsprojekt i Egypten. En brittisk-egyptisk här sändes till Sudan och besegrade 1898 mahdisterna i slaget vid Omdurman. Minst 20 000 sudaneser stupade.
 
Storbritannien och Egypten enades 1899 om att styra Sudan gemensamt. Darfursultanatet, som britterna återupprättat efter slaget vid Omdurman, blev åter en provins i Sudan 1916. Sedan den brittiske generalguvernören i Sudan mördats i Kairo 1924 tog britterna över hela administrationen av Sudan i samarbete med lokala hövdingar.
 
Industrin växer fram
Britterna investerade i hamnar, järnvägar och bevattningsanläggningar för att producera bomull och gummi. På klassiskt kolonialt manér spelade de ut olika grupper mot varandra. Först gynnades khatmiya-orden, vars anhängare främst var handelsmän. När de blev alltför påverkade av egyptisk nationalism sökte britterna stöd hos mahdisterna, som ville bryta med Egypten.
 
I norr gav framväxten av kommersiellt jordbruk, industri och modern förvaltning upphov till en arbetarklass och en medelklass. I båda skikten uppstod efter andra världskriget politiska partier. Mahdisterna bildade 1945 det religiöst orienterade Ummapartiet och khatmiya-anhängarna 1952 det som då hette Nationella unionistpartiet (NUP). Järnvägsarbetare utgjorde stommen i Sudanesiska kommunistpartiet, som bildades 1946. Genom att kontrollera fackföreningsrörelsen blev partiet ett av de starkaste kommunistpartierna i Afrika och Mellanöstern.
 
Storbritannien tvingades efter andra världskriget att stegvis överlämna makten till sudaneserna (i praktiken nordsudaneserna). Ett lokalt parlament inrättades 1948 och inre självstyre infördes 1953. NUP bildade regering efter allmänna val. Partiet förespråkade union med Egypten men opinionen i norr krävde självständighet, vilket alla parter tvingades acceptera. I södra Sudan som dominerades av svarta folk fanns dock en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i Khartoum. Lokala ledare i södern underblåste rykten om arabiska massakrer på sydsudaneser.
 
När de södra provinserna inte fick självstyre gjorde lokala militära förband myteri 1955. Det blev början på ett långvarigt inbördeskrig mellan syd och nord. Förbanden bildade senare stommen i gerillarörelsen Anya Nya (Ormgiftet), som fick starkt stöd hos dinkafolket.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg