En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Sudan

Sudans ekonomi


Även om många sudaneser ännu lever i stor fattigdom har pengarna från oljan börjat sippra ned till gemene man. Svåra problem återstår dock att lösa efter delningen av Sudan sommaren 2011 då tre fjärdedelar av oljekällorna hamnade i den nya staten Sydsudan. Även om fredsavtalet och separationen förutsatte att norra Sudan skulle få fortsatt del i inkomsterna återstår det att komma överens om fördelningen. Samtidigt kan Sydsudan inte föra ut sin olja utan sudanesisk medverkan, eftersom ledningarna går till den sudanesiska Rödahavskusten, där också de enda raffinaderierna finns.
 
Sudan var länge ett av Afrikas allra fattigaste länder. Fortfarande lever människor i delar av landet – särskilt i öster och i Darfur i väster – i stor fattigdom. Omkring 40 procent av befolkningen beräknades i början av 2010 leva under det så kallade fattigdomsstrecket. Samtidigt har sudaneser, också utanför de stora städerna, upplevt en påtaglig höjning av sin levnadsstandard efter millennieskiftet.
 
På kort tid ryckte Sudan fram till att bli en av Afrikas rikaste stater. Internationella valutafonden (IMF) ansåg 2010 att Sudans bruttonationalprodukt (BNP) i det närmaste hade trefaldigats sedan president al-Bashir tog makten 1989, och att mycket av tillväxten skett under det senaste decenniet. Framför allt förklarades den snabba tillväxten av oljan, som började exploateras först i slutet av 1990-talet. Då pågick ännu inbördeskriget i södern. När oljepengarna först strömmade till användes de av regeringen till att köpa vapen, medan gerillan i södern, där de viktigaste oljekällorna finns, försökte hindra oljeutvinningen. Kriget kostade enorma summor och ödelade söderns traditionella ekonomi och det lilla som fanns av infrastruktur.
 
Först när regeringen i Khartoum och gerillan i södern kom överens om att dela på oljepengarna blev det möjligt att avsluta kriget. Och först då, runt 2005, kunde den verkliga oljeboomen börja. De sista åren fram till landets delning producerade Sudan omkring 500 000 fat olja om dagen, vilket gjorde landet till Afrikas tredje största oljeproducent söder om Sahara. Två tredjedelar av exporten gick till Kina.
 
”Före oljan” hämmades utvecklingen av ekonomisk vanskötsel. Nästan alla investeringar gick till området kring huvudstaden Khartoum. Den ekonomiska politiken präglades av tvära kast mellan nationaliseringar och privatiseringar. IMF hotade 1990 att utesluta Sudan. Regeringen gick därefter IMF till mötes med ökad skatteindrivning, avregleringar och privatiseringar. Den årliga tillväxten har sedan 1997 varit god. Avbetalningen på den enorma utlandsskulden har dock gått långsamt. En representant för Världsbanken uppskattade 2010 utlandsskulden till 25 miljarder US dollar. Ett år senare beräknades den ha ökat till 38 miljarder. Det finns ingen överenskommelse om hur skulden ska fördelas efter Sydsudans självständighet.
 
Omedelbart efter Sydsudans självständighet i juli 2011 meddelade president al-Bashir att regeringen hade antagit ett omfattande ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfallet när oljeproduktionen i ett slag minskade till cirka 115 000 fat per dag. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle minska med 36 procent. Bland annat på grund av snabbt stigande matpriser och statens svaga finanser hade inflationen skjutit fart. Ett led i försöken att få bukt med prisstegringarna var enligt regeringen också övergången till en ny valuta som började distribueras ett par veckor efter landets delning. Statens utgifter skulle också skäras ned och arbetet fortsätta med att förbättra skatteindrivningen. Det osäkra ekonomiska läget gjorde att värdet på den nya valutan sjönk med 25 procent gentemot US dollarn under hösten 2011.
 
Konflikten med Sydsudan under början av 2012 (se Kalendarium) kostade enligt regeringen Sudan motsvarande 2,4 miljarder amerikanska dollar i form av minskad egen oljeproduktion och bortfallna transitavgifter för sydsudanesisk olja. Totalt minskade exporten med 83 procent från första kvartalet 2011 till samma period 2012. Inflationstakten ökade under samma perioder från 12,9 till 21 procent.
 
Under 2011 beräknades BNP ha minskat med 2,7 procent och väntades falla ungefär lika mycket 2012–2013, beroende både på förlorade oljeinkomster och på att befolkningen minskat med 20 procent efter landets delning. Regeringen har försökt kompensera bortfallet av oljeinkomster med ökad export av guld, men kraftigt fallande guldpris under 2013 ledde till att även de inkomsterna minskade kraftigt.
 
Sudanesiska centralbanken har vädjat till finansinstitutioner i arabländerna vid Persiska viken att deponera pengar i sudanesiska banker för att minska landets stora brist på hårdvaluta. Bristen på hårdvaluta tvingade 2013 centralbanken till två kraftiga devalveringar av landets valuta.
 
Försök att islamisera ekonomin under 1990-talet skapade förvirring i bankväsendet. 2003 beslöts att det islamiska systemet skulle existera parallellt med ett bankväsen av västerländskt snitt. Efter fredsavtalet med södern 2005 lättade regeringen i Khartoum något på den statliga styrningen av ekonomin. Reformer infördes för att underlätta internationell handel, men på grund av amerikanska sanktioner kunde sudaneserna inte handla med amerikanska dollar.
 
Regimens företrädare har starka privata intressen i näringslivet via hemliga bolag. Vissa drivs av den nationella säkerhetstjänsten och andra av enskilda medlemmar i regeringspartiet, medan en tredje kategori är islamiska ”välgörenhetsorganisationer”. De hemliga bolagen dominerar inom olje- och byggnadsindustrin och kommunikationer men återfinns i alla delar av ekonomin.
 
Det nya välståndet fördelas inte jämlikt. Presidentens trupper hör fortfarande till dem som gynnas mest. Företrädare för Världsbanken har dock berömt de styrande i Khartoum för att ha gjort kloka investeringar i infrastruktur, utbildning och jordbruk med vidhängande industrier.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg